idag ringde en gammal klasskompis.
hon flyttade när vi var 11 år.
efter det brevväxlade vi ett tag.
hon hade läst gamla brev och ringde och läste upp ett.
tortyr.
jag skrattade.
och slogs av hur tufft livet var då fast det var så enkelt.
men nu, fyra timmar senare, är det inte lika roligt.
jag gillar inte att promenera längs minnenas allé.
jag ser helst framåt.
sån är jag.
för ibland blir det lätt att andra tankar dyker upp även om detta egentligen bara handlade om en trettonårings krossade hjärta.
jag minns bland annat min första pojkvän.
(min första kärlek är någon helt annat. en helt annan tid. en helt annan ewa.)
han finns inte längre kvar och om nästan exakt en månad var det två år sedan han lämnade sin familj, sin son och sina vänner. jag har inbillat mig att jag inte påverkats så mycket av det som jag faktiskt gjort. mest för att vi aldrig pratade med varandra längre. mycket för att jag inte alls har kontakt med i princip någon från den tiden av mitt liv. och en hel del för att jag trott att det är något man ska gå igenom. att förlora någon som stått en nära. jag har alltså trott att jag som inte längre stod honom nära eller knappt visste vad han gjorde längre inte hade rätten att känna den oerhörda sorg och saknad som jag faktiskt gjorde.
det har jag.
och alla andra.
och just idag tänker jag på honom massor.
när jag var 13 år var han en viktig person i mitt liv.
nu, tolv år senare, finns hans minnen kvar.
minnen som får mig att le.
minnen som får mig att gråta.
memory lane nästa.
men jag tänker inte hoppa av.
jag ska framåt.
till nästa stopp.
och nästa.
och nästa.
billy
du finns för alltid i våra tankar.
hon flyttade när vi var 11 år.
efter det brevväxlade vi ett tag.
hon hade läst gamla brev och ringde och läste upp ett.
tortyr.
jag skrattade.
och slogs av hur tufft livet var då fast det var så enkelt.
men nu, fyra timmar senare, är det inte lika roligt.
jag gillar inte att promenera längs minnenas allé.
jag ser helst framåt.
sån är jag.
för ibland blir det lätt att andra tankar dyker upp även om detta egentligen bara handlade om en trettonårings krossade hjärta.
jag minns bland annat min första pojkvän.
(min första kärlek är någon helt annat. en helt annan tid. en helt annan ewa.)
han finns inte längre kvar och om nästan exakt en månad var det två år sedan han lämnade sin familj, sin son och sina vänner. jag har inbillat mig att jag inte påverkats så mycket av det som jag faktiskt gjort. mest för att vi aldrig pratade med varandra längre. mycket för att jag inte alls har kontakt med i princip någon från den tiden av mitt liv. och en hel del för att jag trott att det är något man ska gå igenom. att förlora någon som stått en nära. jag har alltså trott att jag som inte längre stod honom nära eller knappt visste vad han gjorde längre inte hade rätten att känna den oerhörda sorg och saknad som jag faktiskt gjorde.
det har jag.
och alla andra.
och just idag tänker jag på honom massor.
när jag var 13 år var han en viktig person i mitt liv.
nu, tolv år senare, finns hans minnen kvar.
minnen som får mig att le.
minnen som får mig att gråta.
memory lane nästa.
men jag tänker inte hoppa av.
jag ska framåt.
till nästa stopp.
och nästa.
och nästa.
du finns för alltid i våra tankar.
0 kommentarer: