på motorvägarna i frankrike är det inte sällan man kör 140 knyck utan att någon höjer det minsta på ögonbrynen. så gjorde även vi i torsdag. säkert 160 också. men det hjälpte inte det minsta. klockan 16:55 kom vi fram till gironas flygplats. mitt plan gick 17:20. incheckningen stängde 16:40. jaha. så var jag fortfarande kvar i vinlandet då. efter ett tårfyllt farväl som saknar motstycke hade jag liksom laddat för nästa som skulle äga rum på flygplatsen. supernervös. det slapp jag dock. istället tillbringade vi fem timmar tillsammans på motorvägen. kilometerlånga bilköer satte stopp för min hemresa. men bara just den dagen. hem kommer jag. på måndag. innan dess hinner jag med paris och en kyss under eiffeltornet. 140 euro är billigt för en kyss under eiffeltornet. du har så rätt så rätt. tyvärr måste jag göra om hela hejdå-proceduren igen. men nu är jag ännu mera övertygad om att vi alla ses snart igen. underbara människor.
<3

jag försöker hitta en soundtrack till det farväl som snart ska sägas. farväl. goodbye. adios. au revoir. det finns inget. i så fall måste jag skriva det själv av de mjukaste med samtidigt mest smärtsamma ord jag känner till. för det gör ont. och det sliter hjärtat ur sin plats. jag kan inte stå ut med timmarna. minuterna. sekunderna. som alla närmar sig farväl. hejdå. hejdå på charmig svengelska med bruna, lena ögon som smeker kinden och säger "var inte ledsen". sen gråter jag mera. för seriöst. jag gråter för att detta är vackert. för att detta är ett tecken på att de känslor jag trodde jag saknade faktiskt finns. men inte för vem som helst. utan för de som förtjänar det. de vackraste. och ibland måste man säga farväl. goodbye. adios. au revoir. hejdå. hejdå. jag saknar redan och allt som jag fick känna. skulle vilja säga; fel plats - fel tillfälle. men var det kanske: rätt plats - rätt tillfälle? kanske var tiden bara lite för kort. för detta var kort. men helt underbart. hejdå. hejdå.

nu har hon lämnat mig den där kristin. lämnat mig åt mitt öde i södra frankrike bland viner, ostar, hundskit och baguetter. jag grät. grät när hon åkte. för vi växte liksom ihop hon och jag. under princip varenda liten sekund under fem veckors tid var vi tillsammans. underbara kristin har satt guldkant på vardagen. vad nu vardag är här. nu är hon i ikea-landet medan jag får äran att stanna kvar hos hennes familj. eller ja. mamma anne har ju också lämnat vin-landet för ikea-landet. men hon kommer i alla fall tillbaka. dagen innan jag åker. jag ska nämligen hem. även om det är flera som försökt övertyga mig att stanna kvar. jag vet att det var i ren välmening. ni har fattat hur bra jag mår av solen, landet, människorna. men jag tror ärligt talat att mina batterier är laddade nu. jag är redo för nästa termin på ljungskile folkhögskola. jag är till och med redo för en termin i ljungskile village. jag blir ljungskilebo när jag kommer hem. kändes aningens läskigt till en början, men tanken börjar kännas ganska behaglig.
när jag kommer hem ska vi alla skåla för världens bästa sommar. i alla fall för mig. jag har tillbringat max två veckor av mitt sommarlov inom svea rikes gränser. jag har med andra ord sluppit undan allt regn som fallit ner på er andra. underbart för mig. mindre kul för er som blev blöta.
16 augusti landar jag på svensk mark. motvilligt. men jag får ju göra det bästa av situationen. på fredag blir det panerad ost och polsk öl. inte så svennigt, men jag har ju jobbat på en svensk restaurang i sommar så jag har inte direkt saknat det svenska köket. nu kommer jag snart sakna dock.
ikväll såg vi death proof. han är ett geni den där tarantino.
over and out.