katastroferna följer mig i fotspåren. 26 december 2004, åtta dagar efter att jag anlänt till thailand, inträffar tsunamin. jag befinner mig långt ifrån det drabbade området och märker egentligen inte så mycket av katastrofen. 24 april 2006, 24 dagar efter att jag kommit hem från dahab sprängs tre bomber i den lilla byn och orsakar förödelse. jag befinner mig ännu längre bort från det drabbade området denna gången, men en del av mig finns kvar i dahab då jag träffat vänner för livet där. människor dör. drömmar dör. hoppet dör. jag har haft tur. jag drog inte nitlotten. men hur kommer det att gå för de som lever där? hur ska de klara sig nu? dahab är en liten by som inte lever på någonting annat än just turister. vem kommer vilja åka dit nu? byn expanderade snabbt och människor som återkom år efter år uttalade sin oro över att dahab skulle utvecklas till att bli ett nytt sharm el sheikh inom några år. den oron kan nu läggas åt sidan. dahab kommer förmodligen inte att bli ett nytt sharm el sheik. turisterna kommer inte att strömma hit för att festa, sola, bada och ha roligt utan kommer snarare välja bort dahab som resmål med rädsla för vad som skulle kunna hända. man åker på semester för att slappna av och koppla bort oron och stressen man ofta lever i hemma. i dahab kommer oron för att drabbas av ytterligare en katastrof ligga och gro och känslan av semester är då genast som bortblåst. människorna som har sina liv där - som lever på turistnäringen - har knappast något alternativ, ingen plan b. hur kommer deras liv nu att te sig nu? det är skrämmande. var det här planen, att skrämma upp oss västerlänningar som är den största inkomstkällan för dessa människor? att se till att vi aldrig mera kommer tillbaka till ett ställe som hade sådan potential? att förstöra livet för oskyldiga människor enkom för att bevisa någon typ av maktinnehav? jag blir arg och frågar mig precis som alla andra: var fan är världen på väg?

det är skrämmade och fruktansvärt chokerande. vad händer? vad kommer att hända? när kommer det att hända igen? dahab, människor är förskräckta och tröstlösa. terror ett ord som får vem som helst att rysa. vad är målet med dessa fasansfulla aktioner? vad vill dessa hjärtlösa varelser ha sagt med sina handlingar? varför förstöra livet för oskyldiga människor för att komma till tals? vem lyssnar på någon som använder dessa ondskefulla metoder?
jag är skakad, jag är ledsen och jag är rädd. jag har inte hunnit bli förbannad, alla känslorna får inte plats i mig på samma gång. jag kom hem strax innan nio igår, hann bara ta av mig skorna då martin ropade att det varit sprängattentat i dahab. nyheterna hade inga bilder, inga detaljer och visste inte särskilt mycket om det inträffande. jag ringde kat. trodde aldrig jag skulle komma fram. hon svarade efter två signaler. det första hon sa när hon hörde att det var jag var: "puss puss" sedan sa att hon, yasser, peter, lotta, robin och nemo var på jasmina. alla hade klarat sig. hamdullah! jag fick prata med peter, han lät precis som vanligt till en början. han berättade hur de befunnit sig mitt i händelseförloppet, att människor runt om kring dem låg döda och lemlästade och att han, för ett ögonblick, inte visste var robin var. minuten innan hade han sett honom alldeles i närheten av den ena bombens detonationsplats. peter låter inte längre som vanligt, hans röst är skärrad. jag är lättad efter att ha hört deras röster. någon timme senare får jag ett sms av kat. de sitter hemma och även peter pock är okej. men hur mår de andra? hur mår liam? hur mår mike? hur mår terry? ehab är förmodligen skadad och ligger på sjukhus. ehab, en genomgod jätte från egypten som gjorde sin divemaster trainee tillsammans med mej och pock. han brukade, varje kväll, stå vid brofästet och prata med sina vänner. brofästet, alldeles vid aladdin, alldeles där den ena bomben detonerade. hur mår ehab?
dahab var ett paradis och människorna där var otroligt vänliga. under mina veckor där träffade jag människor som snabbt blev till goda vänner. aldrig förr har jag träffat så många ädla människor på samma gång. därför känner jag med dem nu och plågas av deras rädsla, deras oro och deras fruktan för vad som kommer att hända.

"...smärtan som är det enda äkta i mitt liv nu jag vill ge dig lite av det onda ville att du skulle känna det jag kände men jag kunde inte det gick inte nu vill jag bara ge dig ord som kanske kan få dig att förstå varför jag stod stilla när du började gå jag väntade på att vi skulle gå tillsammans du och jag för du hade så mycket av mig inom dig och behövde dig för att leva ty jag har lagt mitt liv i dina händer jag hoppades kanske för länge men jag hoppades på att se dig komma tillbaka för att du sa en gång vi hör ihop du och jag vi hör ihop för alltid och ingen kommer någonsin att älska dig som jag gör glöm aldrig det..."
jag tror det regnar ute idag. jag ska snart ut för att se efter. det spelar ingen roll längre för varje dag är som en dag med solsken, värme och en picknickkorg fylld av lycka. jag har det bästa picknicksällskapet och tillsammans blickar vi framåt.

bilden är tagen av anna edlund; annaedlund.com

londonveckans mest amuserande bild. yeah. yeah.
jag tycker det är mera underhållande att läsa andras bloggar än att skriva i min egen därav det långa uppehållet. jag skulle kunna ge er några tips på ett par bloggar att läsa för att få ett gott skratt (tro mig, det är underhållning i allra högsta grad) men då riskerar jag kanske att bli portad från klubbarna på stureplan och det vore verkligen dumt att riskera klubbliv av sådan kaliber. jaja. jag är i alla fall tillbaka i svedala efter många om och men nu. har varit ute på årets äventyr i mellanöstern för att sedan komma hem och packa om väskan och fortsätta vidare till london. london var enastående. london var grönt. london var skönt. (jag svävar iväg igen, inspirerad av stjärnskribenter i cyberrymden) jag ska försöka hålla mig på mattan. alldeles för många internskämt nu. blir lätt så när man börjat umgås med internskämtens mästare igen. london då. sist jag var det var det snö, kallt som fan och julstress. mitt resesällskap var barskrapad och stämningen var mestadels spänd så när jag kom hem igen var jag inte så imponerad av staden. den här gången hade kin lovat att visa mig gobitarna eftersom hon själv tidigare bott där. jag var utpumpad efter äventyren i egypten och så där lagom peppad på flera eskapader. veckan i london blev dock mycket lyckad, men i ärlighetens namn har det sällan varit så skönt att vara hemma igen som nu. lite sightseeing. lite shopping. lite clubbing. lagom mycket av varje. men ingen phantom of the opera denna gången heller tyvärr. leoparsskor i storlek för liten inköpta, jag lyckas alltid. hemma på västkusten igen lever jag nu slackerliv som aldrig förr. öl med jens igår. pizza med jens idag. påskmiddag och öl med jens och martin i morgon. kanske tar jag tag i livet på söndag. eller på måndag. eller eventuellt på tisdag.