katastroferna följer mig i fotspåren. 26 december 2004, åtta dagar efter att jag anlänt till thailand, inträffar tsunamin. jag befinner mig långt ifrån det drabbade området och märker egentligen inte så mycket av katastrofen. 24 april 2006, 24 dagar efter att jag kommit hem från dahab sprängs tre bomber i den lilla byn och orsakar förödelse. jag befinner mig ännu längre bort från det drabbade området denna gången, men en del av mig finns kvar i dahab då jag träffat vänner för livet där. människor dör. drömmar dör. hoppet dör. jag har haft tur. jag drog inte nitlotten. men hur kommer det att gå för de som lever där? hur ska de klara sig nu? dahab är en liten by som inte lever på någonting annat än just turister. vem kommer vilja åka dit nu? byn expanderade snabbt och människor som återkom år efter år uttalade sin oro över att dahab skulle utvecklas till att bli ett nytt sharm el sheikh inom några år. den oron kan nu läggas åt sidan. dahab kommer förmodligen inte att bli ett nytt sharm el sheik. turisterna kommer inte att strömma hit för att festa, sola, bada och ha roligt utan kommer snarare välja bort dahab som resmål med rädsla för vad som skulle kunna hända. man åker på semester för att slappna av och koppla bort oron och stressen man ofta lever i hemma. i dahab kommer oron för att drabbas av ytterligare en katastrof ligga och gro och känslan av semester är då genast som bortblåst. människorna som har sina liv där - som lever på turistnäringen - har knappast något alternativ, ingen plan b. hur kommer deras liv nu att te sig nu? det är skrämmande. var det här planen, att skrämma upp oss västerlänningar som är den största inkomstkällan för dessa människor? att se till att vi aldrig mera kommer tillbaka till ett ställe som hade sådan potential? att förstöra livet för oskyldiga människor enkom för att bevisa någon typ av maktinnehav? jag blir arg och frågar mig precis som alla andra: var fan är världen på väg?