jag vet inte var tiden tar vägen. försvinner gör den i alla fall. den senaste dagarna har jag spenderat i perpignan med luke. det är det absolut bästa sättet att spendera tid. eller snarare investera tid. snart kommer han till sverige för gott. eller för en längre tid i alla fall. tills vi båda har tröttnat på landet där solen just nu går ner ett par timmar efter att den har stigit upp. jag är rätt trött redan. men så måste jag ju göra klart något jag påbörjat för en gångs skull. skolan. jag funderar på vad jag vill göra sen. det är massor. dags för en lista.

.göra klar min divemaster och jobba lite någonstans, till att börja med egypten.
.jobba som lärare i thailand på en ö där jag kan dyka också.
.micronesien.
.lära mig spanska i sydamerika.
.åka transibiriska.
.resa genom afrika.
.nya zeeland.
.ö(l)steuropaturné.

kort och gott skulle man ju kunna sammafatta det hela. jag vill resa jorden runt med längre stopp på vissa ställen. nu är det ju bara det att jag måste få med luke på detta också. jag tror jag måste börja min övertalning nu...

jag såg control igår. jag grät en tår. jag vågade inte gråta fler. men den var bra. snygg. hemsk. vacker. plågsam. sorgsen. gripande. fin. om jag får en son vill jag att han ska heta ian. men vågar man döpa ett barn efter någon som dog vid 23 års ålder?

speed-daiting. eller speed-dejting som det stavas på svenska. det är vad jag och många andra svenskar sysslar med just nu. skillnaden är att jag speed-dejtar oikari som jag delar ett litet bås med i ljungskile. idag speed-dejtade vi i hennes fantastiska toyota. det gick undan. och dessutom frågade hon om jag gick på speed. för idag är en speedad dag med mycket pepp. peppar peppar. när som helst kan sånt vända, men jag tänker njuta resten av kvällen av denna pepparmix. och ni som brukar säga att jag bara bloggar när jag har något vettigt att säga kanske kommer att ändra er efter detta. för nu har jag inget mera att säga. jag tänker lägga mig i sängen med en bok nu. om mindre än två veckor är jag i frankrike/spanien igen. wiie!

welcome to the west side

idag är den bästa dagen på länge. varför? är det för att jag fortfarande har tre frågor kvar på hemtentan? svar: nej.
är det för att jag är bakis efter en helkväll med klassen och uppvisandet av fantastiska skills i både singstar hemma hos malin och dans på ett av göteborgs sorgligaste uteställen? svar: nej nej.
är det för att jag sitter med tom magen i en lägenhet där kylskåpet är fyllt av sånt som jag inte ens skulle äta om jag var nära svält? inte det heller.
idag är den bästa dagen på länge för idag kommer mister snyggast och underbarast i hela världen till höstvackra sverige för att spendera fyra dagar med sin blivande sambo, nämligen mig, lyckligaste människan i världen. det kan hända att jag inte verkade vara den muntraste människa igår, men så blir det när någon sätter griller i huvudet (ett otroligt underligt och roligt uttryck för övrigt). här råder idag dock ingen tvekan om vem som har det största leendet om si så där fem timmar. hoppas han gillar göteborg. annars vet jag inte hur det kommer gå det närmsta året.
kärlek.
underbart.
vackert.

next stop: memory lane

idag ringde en gammal klasskompis.
hon flyttade när vi var 11 år.
efter det brevväxlade vi ett tag.
hon hade läst gamla brev och ringde och läste upp ett.
tortyr.
jag skrattade.
och slogs av hur tufft livet var då fast det var så enkelt.
men nu, fyra timmar senare, är det inte lika roligt.
jag gillar inte att promenera längs minnenas allé.
jag ser helst framåt.
sån är jag.
för ibland blir det lätt att andra tankar dyker upp även om detta egentligen bara handlade om en trettonårings krossade hjärta.
jag minns bland annat min första pojkvän.
(min första kärlek är någon helt annat. en helt annan tid. en helt annan ewa.)
han finns inte längre kvar och om nästan exakt en månad var det två år sedan han lämnade sin familj, sin son och sina vänner. jag har inbillat mig att jag inte påverkats så mycket av det som jag faktiskt gjort. mest för att vi aldrig pratade med varandra längre. mycket för att jag inte alls har kontakt med i princip någon från den tiden av mitt liv. och en hel del för att jag trott att det är något man ska gå igenom. att förlora någon som stått en nära. jag har alltså trott att jag som inte längre stod honom nära eller knappt visste vad han gjorde längre inte hade rätten att känna den oerhörda sorg och saknad som jag faktiskt gjorde.
det har jag.
och alla andra.
och just idag tänker jag på honom massor.
när jag var 13 år var han en viktig person i mitt liv.
nu, tolv år senare, finns hans minnen kvar.
minnen som får mig att le.
minnen som får mig att gråta.
memory lane nästa.
men jag tänker inte hoppa av.
jag ska framåt.
till nästa stopp.
och nästa.
och nästa.

billy
du finns för alltid i våra tankar.