betongförort x 2
min, eller vår snart, lägenhet har en vattenskada. jodå. det stämmer. det märkte jag och jens igår när vi skulle fixa lite tills Luke kommer. vatten under mattan i köket. visade sig sen vara vatten under mattan i köket och hallen. som alltså sen blev ingen matta i köket och hallen. betong. på betong får vi nu gå när vi kommer tillvårt älskade hem. jag hatar min lägenhet. jag gjorde det innan. för den ligger i ett jävla betongbostadsområde som faller sönder när som helst. jag gör det ännu mera nu för jag har ett hem med betonggolv. jag vill flytta. kunde sälja allt jag äger nu och dra så hade jag gjort det. men åter igen. jag ska väl för en gångs skull slutföra nåt. skolan sätter käppar i hjulet. lycka är att slippa bo i en betongförort med betonggolv.
jag räknar dagar. jag räknar minuter. jag räknar sekunder. det går så otroligt långsamt just nu. 101 timmar kvar. 101 timmar är samma sak som en evighet. i min värld. i min värld är det dessutom så att jag har världens bästa människor i mitt liv nu. världens bästa. jag älskar er. och saknar er. ja alla utom jens då, för vi ses ju varje dag. jag vaknade 06.00 i morse av en mardröm. luke lämnade mig. det tog en timma, en omsomning för att inse att det var en dröm och inget annat. och så jens då. som påminde mig om igår. allt fint jag fick höra.
jag önskar jag kunde spola bakåt. juli/augusti. eller även framåt för den delen. jag tycker inte om den här tiden. väntan på en lång, kall vinter.
jag älskar er. jag saknar er. ni vet vilka ni är.
kärlek.
jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
genom en iskall vinter
du är min hjälte för du vågar vara rak
du är min hjälte för du är precis så svag som jag
och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen
jag vet inte var tiden tar vägen. försvinner gör den i alla fall. den senaste dagarna har jag spenderat i perpignan med luke. det är det absolut bästa sättet att spendera tid. eller snarare investera tid. snart kommer han till sverige för gott. eller för en längre tid i alla fall. tills vi båda har tröttnat på landet där solen just nu går ner ett par timmar efter att den har stigit upp. jag är rätt trött redan. men så måste jag ju göra klart något jag påbörjat för en gångs skull. skolan. jag funderar på vad jag vill göra sen. det är massor. dags för en lista.
.göra klar min divemaster och jobba lite någonstans, till att börja med egypten.
.jobba som lärare i thailand på en ö där jag kan dyka också.
.micronesien.
.lära mig spanska i sydamerika.
.åka transibiriska.
.resa genom afrika.
.nya zeeland.
.ö(l)steuropaturné.
kort och gott skulle man ju kunna sammafatta det hela. jag vill resa jorden runt med längre stopp på vissa ställen. nu är det ju bara det att jag måste få med luke på detta också. jag tror jag måste börja min övertalning nu...
jag såg control igår. jag grät en tår. jag vågade inte gråta fler. men den var bra. snygg. hemsk. vacker. plågsam. sorgsen. gripande. fin. om jag får en son vill jag att han ska heta ian. men vågar man döpa ett barn efter någon som dog vid 23 års ålder?
.göra klar min divemaster och jobba lite någonstans, till att börja med egypten.
.jobba som lärare i thailand på en ö där jag kan dyka också.
.micronesien.
.lära mig spanska i sydamerika.
.åka transibiriska.
.resa genom afrika.
.nya zeeland.
.ö(l)steuropaturné.
kort och gott skulle man ju kunna sammafatta det hela. jag vill resa jorden runt med längre stopp på vissa ställen. nu är det ju bara det att jag måste få med luke på detta också. jag tror jag måste börja min övertalning nu...
jag såg control igår. jag grät en tår. jag vågade inte gråta fler. men den var bra. snygg. hemsk. vacker. plågsam. sorgsen. gripande. fin. om jag får en son vill jag att han ska heta ian. men vågar man döpa ett barn efter någon som dog vid 23 års ålder?
speed-daiting. eller speed-dejting som det stavas på svenska. det är vad jag och många andra svenskar sysslar med just nu. skillnaden är att jag speed-dejtar oikari som jag delar ett litet bås med i ljungskile. idag speed-dejtade vi i hennes fantastiska toyota. det gick undan. och dessutom frågade hon om jag gick på speed. för idag är en speedad dag med mycket pepp. peppar peppar. när som helst kan sånt vända, men jag tänker njuta resten av kvällen av denna pepparmix. och ni som brukar säga att jag bara bloggar när jag har något vettigt att säga kanske kommer att ändra er efter detta. för nu har jag inget mera att säga. jag tänker lägga mig i sängen med en bok nu. om mindre än två veckor är jag i frankrike/spanien igen. wiie!
welcome to the west side
idag är den bästa dagen på länge. varför? är det för att jag fortfarande har tre frågor kvar på hemtentan? svar: nej.
är det för att jag är bakis efter en helkväll med klassen och uppvisandet av fantastiska skills i både singstar hemma hos malin och dans på ett av göteborgs sorgligaste uteställen? svar: nej nej.
är det för att jag sitter med tom magen i en lägenhet där kylskåpet är fyllt av sånt som jag inte ens skulle äta om jag var nära svält? inte det heller.
idag är den bästa dagen på länge för idag kommer mister snyggast och underbarast i hela världen till höstvackra sverige för att spendera fyra dagar med sin blivande sambo, nämligen mig, lyckligaste människan i världen. det kan hända att jag inte verkade vara den muntraste människa igår, men så blir det när någon sätter griller i huvudet (ett otroligt underligt och roligt uttryck för övrigt). här råder idag dock ingen tvekan om vem som har det största leendet om si så där fem timmar. hoppas han gillar göteborg. annars vet jag inte hur det kommer gå det närmsta året.
kärlek.
underbart.
vackert.
next stop: memory lane
idag ringde en gammal klasskompis.
hon flyttade när vi var 11 år.
efter det brevväxlade vi ett tag.
hon hade läst gamla brev och ringde och läste upp ett.
tortyr.
jag skrattade.
och slogs av hur tufft livet var då fast det var så enkelt.
men nu, fyra timmar senare, är det inte lika roligt.
jag gillar inte att promenera längs minnenas allé.
jag ser helst framåt.
sån är jag.
för ibland blir det lätt att andra tankar dyker upp även om detta egentligen bara handlade om en trettonårings krossade hjärta.
jag minns bland annat min första pojkvän.
(min första kärlek är någon helt annat. en helt annan tid. en helt annan ewa.)
han finns inte längre kvar och om nästan exakt en månad var det två år sedan han lämnade sin familj, sin son och sina vänner. jag har inbillat mig att jag inte påverkats så mycket av det som jag faktiskt gjort. mest för att vi aldrig pratade med varandra längre. mycket för att jag inte alls har kontakt med i princip någon från den tiden av mitt liv. och en hel del för att jag trott att det är något man ska gå igenom. att förlora någon som stått en nära. jag har alltså trott att jag som inte längre stod honom nära eller knappt visste vad han gjorde längre inte hade rätten att känna den oerhörda sorg och saknad som jag faktiskt gjorde.
det har jag.
och alla andra.
och just idag tänker jag på honom massor.
när jag var 13 år var han en viktig person i mitt liv.
nu, tolv år senare, finns hans minnen kvar.
minnen som får mig att le.
minnen som får mig att gråta.
memory lane nästa.
men jag tänker inte hoppa av.
jag ska framåt.
till nästa stopp.
och nästa.
och nästa.
billy
du finns för alltid i våra tankar.
hon flyttade när vi var 11 år.
efter det brevväxlade vi ett tag.
hon hade läst gamla brev och ringde och läste upp ett.
tortyr.
jag skrattade.
och slogs av hur tufft livet var då fast det var så enkelt.
men nu, fyra timmar senare, är det inte lika roligt.
jag gillar inte att promenera längs minnenas allé.
jag ser helst framåt.
sån är jag.
för ibland blir det lätt att andra tankar dyker upp även om detta egentligen bara handlade om en trettonårings krossade hjärta.
jag minns bland annat min första pojkvän.
(min första kärlek är någon helt annat. en helt annan tid. en helt annan ewa.)
han finns inte längre kvar och om nästan exakt en månad var det två år sedan han lämnade sin familj, sin son och sina vänner. jag har inbillat mig att jag inte påverkats så mycket av det som jag faktiskt gjort. mest för att vi aldrig pratade med varandra längre. mycket för att jag inte alls har kontakt med i princip någon från den tiden av mitt liv. och en hel del för att jag trott att det är något man ska gå igenom. att förlora någon som stått en nära. jag har alltså trott att jag som inte längre stod honom nära eller knappt visste vad han gjorde längre inte hade rätten att känna den oerhörda sorg och saknad som jag faktiskt gjorde.
det har jag.
och alla andra.
och just idag tänker jag på honom massor.
när jag var 13 år var han en viktig person i mitt liv.
nu, tolv år senare, finns hans minnen kvar.
minnen som får mig att le.
minnen som får mig att gråta.
memory lane nästa.
men jag tänker inte hoppa av.
jag ska framåt.
till nästa stopp.
och nästa.
och nästa.
du finns för alltid i våra tankar.
everything. everyone. everywhere. ends.
jag gråter hysterisk.
det känner surrealistiskt och obehagligt.
och jag är mållös.
det känns ju som om allt är slut.
det är det.
everything.
everyone.
everywhere.
ends.
dagens låt får helt enkelt bli breath me med sia
nej nu är jag trött på det här. trött på att bo så långt från alla vännerna. kristin i usa. sara i härjedalen. marlene i eskilstuna och innan dess umeå. martin uppe i sveg också. ida i stockholm. ida i västerås snart london. elin i sundsvall. danne i kalmar snart i en förort till london tillsammans med den gamle. gabbe som väl pendlar mellan kalmar, norrland och göteborg. hela huffe-gänget. seriöst. hultsfred-crewet är mitt bästa crew. någonsin. om jag får bestämma så bor vi nära varandra när vi är färdiga med världen. vad sägs om att ta över en ö? bara vi. eller ja. jag vill ju ha mina andra stjärnor där också. sara, eva, jens, martin, ida, elin... och så vidare, och så vidare, och så vidare. jag namedroppar visst och risken att jag glömt någon god, älskvärd vän är övergripande, men jag menar inget illa. jag är bara nyvaken och sentimental. till råga på allt lyssnar jag på "O" som vanligt. jens jobbar. då vågar jag. annars tror han att jag fått något fel. för det är den enda skivan jag lyssnar på här hemma hos honom.
I can't take my eyes off you
jag ska faktiskt inte klaga för snart, s n a r t, har jag någon så nära som det bara går. det är helt fantastiskt. jag är verkligen den lyckligaste. men för att knyta samman bloggsäcken; jag saknar er mina älskade vänner. finaste vänner.
men.
alltid nära.
kaos. det är samlingsbegreppet för min vardag just nu. kaos. allt jag äger och har ligger i lådor. påsar. väskor. högar. utspritt. oorganiserat. kaos. det gör att hela min tillvaro känns kaotisk just nu. och jag kan bara komma på ett ord för att beskriva känslan som detta kaos frambringar. fan. för kaos har aldrig egentligen varit min grej. oavsett vad jag gett för intryck. ordning har heller aldrig varit min grej i och för sig. kanske ett organiserat kaos. men inte som nu. lådor. påsar. väskor. högar. utspritt. oorganiserat. kaos. nej. nej. nej. magkatarren är tillbaka och oikari tipsade mig om barnmat. det ska vara bra för oss med känslig mage. min vardag består just nu alltså av kaos och barnmat. skola och för många öl. malin och jag gjorde en all nighter här om dagen. 07:30 kom jag hem till jens. då stod han i badrummet och borstade tänderna. gjorde sig redo för jobbet. jag somnade sött i hans säng. vaknade vid 12. bakisångesten var ett faktum och resten av dagen tillbringade jag inomhus bakom neddragna persienner. vilket osökt leder mig in på dadaismen. någon som läste dikten persinner av lois aragon?.
Persienn?
Persienn Persienn Persienn
Persienn persienn persienn persienn persienn
persienn persienn persienn persienn persienn
persienn persienn persienn persienn persienn
Persienn persienn persienn persienn
Persienn?
kvällen innan dagen före var emellertid tidvis amuserande och ångesten egentligen helt obefogad. vad är egentligen den vetenskapliga förklaringen till detta tillstånd? har det helt och hållet med dopaminerna att göra? jag vet inte. jag vet bara att det är en outhärdlig känsla som sprider sig genom hela kroppen. ända ut i fingerspetsarna. så undrar jag ofta: var det värt det? varför utsätter jag min kropp för detta? svaret har jag inte. det enda jag vet är att jag, men största sannolikhet, kommer att göra det. igen. igen. igen. och igen.
på motorvägarna i frankrike är det inte sällan man kör 140 knyck utan att någon höjer det minsta på ögonbrynen. så gjorde även vi i torsdag. säkert 160 också. men det hjälpte inte det minsta. klockan 16:55 kom vi fram till gironas flygplats. mitt plan gick 17:20. incheckningen stängde 16:40. jaha. så var jag fortfarande kvar i vinlandet då. efter ett tårfyllt farväl som saknar motstycke hade jag liksom laddat för nästa som skulle äga rum på flygplatsen. supernervös. det slapp jag dock. istället tillbringade vi fem timmar tillsammans på motorvägen. kilometerlånga bilköer satte stopp för min hemresa. men bara just den dagen. hem kommer jag. på måndag. innan dess hinner jag med paris och en kyss under eiffeltornet. 140 euro är billigt för en kyss under eiffeltornet. du har så rätt så rätt. tyvärr måste jag göra om hela hejdå-proceduren igen. men nu är jag ännu mera övertygad om att vi alla ses snart igen. underbara människor.
<3
jag försöker hitta en soundtrack till det farväl som snart ska sägas. farväl. goodbye. adios. au revoir. det finns inget. i så fall måste jag skriva det själv av de mjukaste med samtidigt mest smärtsamma ord jag känner till. för det gör ont. och det sliter hjärtat ur sin plats. jag kan inte stå ut med timmarna. minuterna. sekunderna. som alla närmar sig farväl. hejdå. hejdå på charmig svengelska med bruna, lena ögon som smeker kinden och säger "var inte ledsen". sen gråter jag mera. för seriöst. jag gråter för att detta är vackert. för att detta är ett tecken på att de känslor jag trodde jag saknade faktiskt finns. men inte för vem som helst. utan för de som förtjänar det. de vackraste. och ibland måste man säga farväl. goodbye. adios. au revoir. hejdå. hejdå. jag saknar redan och allt som jag fick känna. skulle vilja säga; fel plats - fel tillfälle. men var det kanske: rätt plats - rätt tillfälle? kanske var tiden bara lite för kort. för detta var kort. men helt underbart. hejdå. hejdå.
nu har hon lämnat mig den där kristin. lämnat mig åt mitt öde i södra frankrike bland viner, ostar, hundskit och baguetter. jag grät. grät när hon åkte. för vi växte liksom ihop hon och jag. under princip varenda liten sekund under fem veckors tid var vi tillsammans. underbara kristin har satt guldkant på vardagen. vad nu vardag är här. nu är hon i ikea-landet medan jag får äran att stanna kvar hos hennes familj. eller ja. mamma anne har ju också lämnat vin-landet för ikea-landet. men hon kommer i alla fall tillbaka. dagen innan jag åker. jag ska nämligen hem. även om det är flera som försökt övertyga mig att stanna kvar. jag vet att det var i ren välmening. ni har fattat hur bra jag mår av solen, landet, människorna. men jag tror ärligt talat att mina batterier är laddade nu. jag är redo för nästa termin på ljungskile folkhögskola. jag är till och med redo för en termin i ljungskile village. jag blir ljungskilebo när jag kommer hem. kändes aningens läskigt till en början, men tanken börjar kännas ganska behaglig.
när jag kommer hem ska vi alla skåla för världens bästa sommar. i alla fall för mig. jag har tillbringat max två veckor av mitt sommarlov inom svea rikes gränser. jag har med andra ord sluppit undan allt regn som fallit ner på er andra. underbart för mig. mindre kul för er som blev blöta.
16 augusti landar jag på svensk mark. motvilligt. men jag får ju göra det bästa av situationen. på fredag blir det panerad ost och polsk öl. inte så svennigt, men jag har ju jobbat på en svensk restaurang i sommar så jag har inte direkt saknat det svenska köket. nu kommer jag snart sakna dock.
ikväll såg vi death proof. han är ett geni den där tarantino.
over and out.
minuspoäng till mig idag. vi satt på les trois soeurs. jag hörde bekanta ljud från någonstans. ove sa att det var festivalens sista konsert. jag sa att det låter som air. ove sa att det var någon typ att rockmusikal. rockmusikal med fransk touch tänkte jag och fortsatte på mitt glad vin som hade smak av citron. inte alls som på le petit piteå. hur som helst. nästa låt var ännu mera bekant. sexy boy. det är fan air sa jag. men hur? varför visste jag inte det? vi säger godnatt och går till arenan. kikar in genom fönstret. ljusshow. mjuka elektroniska ljud. air spelade i perpignan i kväll. jag får minus på mitt konto. hur kunde jag missa?!
dagens låt får bli cherry blossom girl men solen är faktiskt nära mig.
ett stort grattis till min söta brorson mattis som fyller två jordsnurr idag. grattis grattis lille vän. älskar dig.
ey. jag är fortfarande vid liv. jag är fortfarande i frankrike. jag är fortfarande överväldigad. jag har den bästa sommaren någonsin och vill helst inte att den ska ta slut. men det kommer den att göra. skolstarten ser jag som slutet på sommaren. men för att göra saker lättare. början på något bra. eller är det slutet på någonting bra. nej nej. spelar ingen roll. leva i nuet var det. perpignan har överraskande mycket att ge mig. diverse positiva ting. det enda negativa jag kan förnimma är hundskiten på gatorna. lär er att plocka upp era hundars bajs fransoser! hörrnini. nu ska jag berätta för er. här är det varmt. soligt. vackert. nära till havet. underbara människor med stora hjärtan (tror de har de största jag någonsin träffat på). god mat (jag har säkerligen gått upp 3-4 kilo i sommar). seriöst. jag har hatade vintern. jag hatade våren. jag älskar sommaren. jag älskar livet. jag är frälst.
nämnde jag att jag har joinat livets ord?
hallelujah!
jag är inlåst.
tänkte jag kunde göra något konstruktivt under tiden jag väntar på att kristin ska släppa ut mig ur min trerums-cell. hon kommer nog snart. hoppas jag. jag äter glass så länge. och bloggar. och inser att kent ska på turné i november. det gjorde min annars så miserabla dag till en av de bästa på länge. nu ska jag se till att stå i startgroparna när hon sätter nyckeln i låset. tid är pengar. fast idag är tid något helt annat. tid. det finns en bok om tid. en gammal svärmor till mig (en av de bästa kvinnorna jag har mött i mitt liv) tipsade mig om den. jag läste den aldrig. kanske ska jag göra det. nu kommer kristin.
post lock in
fuck atarax. fuck sobril. fuck stesolid. hade jag varit psykolog hade jag ordinerat en ljummen sommarkväll. lite vind i håret. ett glas rött vin. och musik. med själ. sen hade jag skrivit ut ett gäng konsertbiljetter. det botade min ångest idag i alla fall. för även om joan baez aldrig har snurrat varv efter varv i skivspelaren så botade hon mig ikväll. amerikansk folkmusik är vackert i lagom mängd. och när gud inte välsignar oss allt för mycket.
jag är trots många motgångar glad att jag är här. med underbara kristin. kristins fantastiska föräldrar anne och ove. i vackra sydfrankrike. i värmen. i solen. det har varit en ond dag på flera sätt. men slutet gott, allting gott. bonne nuit.
tänkte jag kunde göra något konstruktivt under tiden jag väntar på att kristin ska släppa ut mig ur min trerums-cell. hon kommer nog snart. hoppas jag. jag äter glass så länge. och bloggar. och inser att kent ska på turné i november. det gjorde min annars så miserabla dag till en av de bästa på länge. nu ska jag se till att stå i startgroparna när hon sätter nyckeln i låset. tid är pengar. fast idag är tid något helt annat. tid. det finns en bok om tid. en gammal svärmor till mig (en av de bästa kvinnorna jag har mött i mitt liv) tipsade mig om den. jag läste den aldrig. kanske ska jag göra det. nu kommer kristin.
post lock in
fuck atarax. fuck sobril. fuck stesolid. hade jag varit psykolog hade jag ordinerat en ljummen sommarkväll. lite vind i håret. ett glas rött vin. och musik. med själ. sen hade jag skrivit ut ett gäng konsertbiljetter. det botade min ångest idag i alla fall. för även om joan baez aldrig har snurrat varv efter varv i skivspelaren så botade hon mig ikväll. amerikansk folkmusik är vackert i lagom mängd. och när gud inte välsignar oss allt för mycket.
jag är trots många motgångar glad att jag är här. med underbara kristin. kristins fantastiska föräldrar anne och ove. i vackra sydfrankrike. i värmen. i solen. det har varit en ond dag på flera sätt. men slutet gott, allting gott. bonne nuit.