everything. everyone. everywhere. ends.

jag gråter hysterisk.
det känner surrealistiskt och obehagligt.
och jag är mållös.
det känns ju som om allt är slut.
det är det.

everything.
everyone.
everywhere.
ends.

dagens låt får helt enkelt bli breath me med sia

gränslinje

skämmes tamefan!

de jävlarna tog oss en efter en, de ljög och bedrog oss med sanningen

btw. jag måste göra reklam.

nej nu är jag trött på det här. trött på att bo så långt från alla vännerna. kristin i usa. sara i härjedalen. marlene i eskilstuna och innan dess umeå. martin uppe i sveg också. ida i stockholm. ida i västerås snart london. elin i sundsvall. danne i kalmar snart i en förort till london tillsammans med den gamle. gabbe som väl pendlar mellan kalmar, norrland och göteborg. hela huffe-gänget. seriöst. hultsfred-crewet är mitt bästa crew. någonsin. om jag får bestämma så bor vi nära varandra när vi är färdiga med världen. vad sägs om att ta över en ö? bara vi. eller ja. jag vill ju ha mina andra stjärnor där också. sara, eva, jens, martin, ida, elin... och så vidare, och så vidare, och så vidare. jag namedroppar visst och risken att jag glömt någon god, älskvärd vän är övergripande, men jag menar inget illa. jag är bara nyvaken och sentimental. till råga på allt lyssnar jag på "O" som vanligt. jens jobbar. då vågar jag. annars tror han att jag fått något fel. för det är den enda skivan jag lyssnar på här hemma hos honom.
I can't take my eyes off you
jag ska faktiskt inte klaga för snart, s n a r t, har jag någon så nära som det bara går. det är helt fantastiskt. jag är verkligen den lyckligaste. men för att knyta samman bloggsäcken; jag saknar er mina älskade vänner. finaste vänner.
men.
alltid nära.

kaos. det är samlingsbegreppet för min vardag just nu. kaos. allt jag äger och har ligger i lådor. påsar. väskor. högar. utspritt. oorganiserat. kaos. det gör att hela min tillvaro känns kaotisk just nu. och jag kan bara komma på ett ord för att beskriva känslan som detta kaos frambringar. fan. för kaos har aldrig egentligen varit min grej. oavsett vad jag gett för intryck. ordning har heller aldrig varit min grej i och för sig. kanske ett organiserat kaos. men inte som nu. lådor. påsar. väskor. högar. utspritt. oorganiserat. kaos. nej. nej. nej. magkatarren är tillbaka och oikari tipsade mig om barnmat. det ska vara bra för oss med känslig mage. min vardag består just nu alltså av kaos och barnmat. skola och för många öl. malin och jag gjorde en all nighter här om dagen. 07:30 kom jag hem till jens. då stod han i badrummet och borstade tänderna. gjorde sig redo för jobbet. jag somnade sött i hans säng. vaknade vid 12. bakisångesten var ett faktum och resten av dagen tillbringade jag inomhus bakom neddragna persienner. vilket osökt leder mig in på dadaismen. någon som läste dikten persinner av lois aragon?.
Persienn?
Persienn Persienn Persienn
Persienn persienn persienn persienn persienn
persienn persienn persienn persienn persienn
persienn persienn persienn persienn persienn
Persienn persienn persienn persienn
Persienn?
kvällen innan dagen före var emellertid tidvis amuserande och ångesten egentligen helt obefogad. vad är egentligen den vetenskapliga förklaringen till detta tillstånd? har det helt och hållet med dopaminerna att göra? jag vet inte. jag vet bara att det är en outhärdlig känsla som sprider sig genom hela kroppen. ända ut i fingerspetsarna. så undrar jag ofta: var det värt det? varför utsätter jag min kropp för detta? svaret har jag inte. det enda jag vet är att jag, men största sannolikhet, kommer att göra det. igen. igen. igen. och igen.

på motorvägarna i frankrike är det inte sällan man kör 140 knyck utan att någon höjer det minsta på ögonbrynen. så gjorde även vi i torsdag. säkert 160 också. men det hjälpte inte det minsta. klockan 16:55 kom vi fram till gironas flygplats. mitt plan gick 17:20. incheckningen stängde 16:40. jaha. så var jag fortfarande kvar i vinlandet då. efter ett tårfyllt farväl som saknar motstycke hade jag liksom laddat för nästa som skulle äga rum på flygplatsen. supernervös. det slapp jag dock. istället tillbringade vi fem timmar tillsammans på motorvägen. kilometerlånga bilköer satte stopp för min hemresa. men bara just den dagen. hem kommer jag. på måndag. innan dess hinner jag med paris och en kyss under eiffeltornet. 140 euro är billigt för en kyss under eiffeltornet. du har så rätt så rätt. tyvärr måste jag göra om hela hejdå-proceduren igen. men nu är jag ännu mera övertygad om att vi alla ses snart igen. underbara människor.
<3

jag försöker hitta en soundtrack till det farväl som snart ska sägas. farväl. goodbye. adios. au revoir. det finns inget. i så fall måste jag skriva det själv av de mjukaste med samtidigt mest smärtsamma ord jag känner till. för det gör ont. och det sliter hjärtat ur sin plats. jag kan inte stå ut med timmarna. minuterna. sekunderna. som alla närmar sig farväl. hejdå. hejdå på charmig svengelska med bruna, lena ögon som smeker kinden och säger "var inte ledsen". sen gråter jag mera. för seriöst. jag gråter för att detta är vackert. för att detta är ett tecken på att de känslor jag trodde jag saknade faktiskt finns. men inte för vem som helst. utan för de som förtjänar det. de vackraste. och ibland måste man säga farväl. goodbye. adios. au revoir. hejdå. hejdå. jag saknar redan och allt som jag fick känna. skulle vilja säga; fel plats - fel tillfälle. men var det kanske: rätt plats - rätt tillfälle? kanske var tiden bara lite för kort. för detta var kort. men helt underbart. hejdå. hejdå.

nu har hon lämnat mig den där kristin. lämnat mig åt mitt öde i södra frankrike bland viner, ostar, hundskit och baguetter. jag grät. grät när hon åkte. för vi växte liksom ihop hon och jag. under princip varenda liten sekund under fem veckors tid var vi tillsammans. underbara kristin har satt guldkant på vardagen. vad nu vardag är här. nu är hon i ikea-landet medan jag får äran att stanna kvar hos hennes familj. eller ja. mamma anne har ju också lämnat vin-landet för ikea-landet. men hon kommer i alla fall tillbaka. dagen innan jag åker. jag ska nämligen hem. även om det är flera som försökt övertyga mig att stanna kvar. jag vet att det var i ren välmening. ni har fattat hur bra jag mår av solen, landet, människorna. men jag tror ärligt talat att mina batterier är laddade nu. jag är redo för nästa termin på ljungskile folkhögskola. jag är till och med redo för en termin i ljungskile village. jag blir ljungskilebo när jag kommer hem. kändes aningens läskigt till en början, men tanken börjar kännas ganska behaglig.
när jag kommer hem ska vi alla skåla för världens bästa sommar. i alla fall för mig. jag har tillbringat max två veckor av mitt sommarlov inom svea rikes gränser. jag har med andra ord sluppit undan allt regn som fallit ner på er andra. underbart för mig. mindre kul för er som blev blöta.
16 augusti landar jag på svensk mark. motvilligt. men jag får ju göra det bästa av situationen. på fredag blir det panerad ost och polsk öl. inte så svennigt, men jag har ju jobbat på en svensk restaurang i sommar så jag har inte direkt saknat det svenska köket. nu kommer jag snart sakna dock.
ikväll såg vi death proof. han är ett geni den där tarantino.
over and out.

minuspoäng till mig idag. vi satt på les trois soeurs. jag hörde bekanta ljud från någonstans. ove sa att det var festivalens sista konsert. jag sa att det låter som air. ove sa att det var någon typ att rockmusikal. rockmusikal med fransk touch tänkte jag och fortsatte på mitt glad vin som hade smak av citron. inte alls som på le petit piteå. hur som helst. nästa låt var ännu mera bekant. sexy boy. det är fan air sa jag. men hur? varför visste jag inte det? vi säger godnatt och går till arenan. kikar in genom fönstret. ljusshow. mjuka elektroniska ljud. air spelade i perpignan i kväll. jag får minus på mitt konto. hur kunde jag missa?!
dagens låt får bli cherry blossom girl men solen är faktiskt nära mig.
ett stort grattis till min söta brorson mattis som fyller två jordsnurr idag. grattis grattis lille vän. älskar dig.

ey. jag är fortfarande vid liv. jag är fortfarande i frankrike. jag är fortfarande överväldigad. jag har den bästa sommaren någonsin och vill helst inte att den ska ta slut. men det kommer den att göra. skolstarten ser jag som slutet på sommaren. men för att göra saker lättare. början på något bra. eller är det slutet på någonting bra. nej nej. spelar ingen roll. leva i nuet var det. perpignan har överraskande mycket att ge mig. diverse positiva ting. det enda negativa jag kan förnimma är hundskiten på gatorna. lär er att plocka upp era hundars bajs fransoser! hörrnini. nu ska jag berätta för er. här är det varmt. soligt. vackert. nära till havet. underbara människor med stora hjärtan (tror de har de största jag någonsin träffat på). god mat (jag har säkerligen gått upp 3-4 kilo i sommar). seriöst. jag har hatade vintern. jag hatade våren. jag älskar sommaren. jag älskar livet. jag är frälst.
nämnde jag att jag har joinat livets ord?
hallelujah!

jag är inlåst.
tänkte jag kunde göra något konstruktivt under tiden jag väntar på att kristin ska släppa ut mig ur min trerums-cell. hon kommer nog snart. hoppas jag. jag äter glass så länge. och bloggar. och inser att kent ska på turné i november. det gjorde min annars så miserabla dag till en av de bästa på länge. nu ska jag se till att stå i startgroparna när hon sätter nyckeln i låset. tid är pengar. fast idag är tid något helt annat. tid. det finns en bok om tid. en gammal svärmor till mig (en av de bästa kvinnorna jag har mött i mitt liv) tipsade mig om den. jag läste den aldrig. kanske ska jag göra det. nu kommer kristin.

post lock in
fuck atarax. fuck sobril. fuck stesolid. hade jag varit psykolog hade jag ordinerat en ljummen sommarkväll. lite vind i håret. ett glas rött vin. och musik. med själ. sen hade jag skrivit ut ett gäng konsertbiljetter. det botade min ångest idag i alla fall. för även om joan baez aldrig har snurrat varv efter varv i skivspelaren så botade hon mig ikväll. amerikansk folkmusik är vackert i lagom mängd. och när gud inte välsignar oss allt för mycket.
jag är trots många motgångar glad att jag är här. med underbara kristin. kristins fantastiska föräldrar anne och ove. i vackra sydfrankrike. i värmen. i solen. det har varit en ond dag på flera sätt. men slutet gott, allting gott. bonne nuit.

detta är ingen modeblogg. detta är ingen livsstilsblogg. detta är ingen politisk blogg. detta är inte heller en blogg om mina barn. nej detta är en blogg om mens. en, för kvinnan, återkommande fysiologisk förändring i kroppen. något som de flesta kvinnor får utstå under en stor del av sitt liv. helt naturligt och knappast motbjudande på något sätt. något som däremot är motbjudande är mäns rädsla för att beröra ämnet. prata om det som om det vore någon patologisk företeelse som ger dig hår på tungan så fort du nämner det. för i helvete. hur ska flickor kunna växa upp och bli starka och självständiga om de inte ens får prata om sin mens utan att bli bemött med ett äcklat ansiktsuttryck? tänk bara på reklamen. reklamen för bindor/tamponger. där mensen inte ens får ha sin naturliga färg, utan visas i någon geltandkrämsblå färg för att inte äckla människor. män. det finns inte någonting överhuvudtaget som är äckligt med mens. i alla fall inte om du slipper utstå värk, ursinnga pms-svängningar eller läckande tamponger. är du man ska du bara hålla käften för du slipper skiten. nu har jag sagt det. rabiat eller inte. jag skiter i vilket. jag blir bara trött. trött på att min menscykel besvärar människor som inte ens fattar vad det innebär.
tar du det personligt d. så kan jag upplysa dig om att jag mött ett par andra som du. och ni ger samma korkade intryck allihopa.

hemma i göteborg efter tre veckor med eva II i asiens lugna kaos och fem dagar i huvustadens tempo. jag älskar stockholm. jag vill tillbaka nu nu nu. men det regnar säkert även där nu så perpignan får duga. mer än duga. medelhavet. rött vin. bästa kristin. ja. bättre blir det knappast. jag sitter här med plåster och antibiotika-smörj efter ett besök på vårdcentralen idag. fått nån typ av -cocker som kommer från bakterier som vi människor tydligen har naturligt på vår hud. ibland besöker de småsår och ger en inflammation. varför blir jag inte förvånad att det händer mig?
listan över den senaste månadens helvete:
1. åker iväg med ett gäng restuppgifter i bagaget. dålig planering säger vissa. fuck you! säger jag. livet under våren har inte varit vad ett liv bör vara. restuppgifterna, som gav mardrömmar, ångest och nästa en sysslolös höst är nu fixade och jag kommer tillbaka better than ever i höst. passa er.
2. myggornas kärlek. de älskar mig och har alltid gjort. vill ni slippa myggbetten när ni besöker ett ställe som är överbelamrat med denna insekt: ta med mig. ni slipper betten. som tur är blev evas blod med tiden godare och jag fick sova ut på nätterna.
3. tår. först ett skärsår av en, säker alldeles jättevacker, men dock vass korall. sen en sten i vägen för samma tå som genast blev värre och fortfarande inte är okej. efter det en säng som stod placerad alldeles för nära där jag skulle gå och resulterade i en blå lilltå som jag ett tag misstänkte var av. sist, men inte minst (om man ser till skadans storlek då) en till skadad lilltå som, under ett inte allt för kontrollerbart, tillfälle fick en blåsa till följd av ett fall som jag personligen aldrig lade på minnet. mina tår har fått utstå mycket. men jag har dem alla kvar.
4. zoo in our room. en historia för sig som jag verkligen inte längre orkar berätta efter åtskilliga upprepningar. men visst, ödlor, kackerlackor, skalbaggar, krabbor och råttor. i ett och samma rum. på en vacker ö i ett fantastiskt land. amen. (ifall du vill läsa mera: evas dagbok)
5. fylla. endast två "fester" på hela resan, men med två r e j ä l a bakfyllor som resultat. ett par "jag ska aaaaaldrig mera..." sades. kommentarer överflödiga. jag pallar helt enkelt inte trycket.
6. hemresan. hem ljuva hem. jag och min namne ville självklart stanna för alltid, men på samma gång var vi nu ändå inställda på en hemresa. en lång sådan. 10:00 lämnade vi koh tao. nästa anhalt bangkok vid 20-tiden för att sedan åka till flygplatsen där flyget skulle lyfta vid 01:10 och landa på arlanda 06:50. eva, som skulle vidare till göteborg, hade en längre resa framför sig än jag. trodde vi då. på bussen upp till bangkok inser jag att mitt pass är borta. gone. disparu. weg. desaparecido. ringer och kollar om de hittat det på hotellrummet. jag har lärt känna mig själv. jag är klantig och förvirrad och dessutom vid detta tillfälle sönderstressad och på väg in i en vägg. icke. där var det inte heller. ingen mening att analysera mera. jag ringer ambassaden. klockan är 18:00 och det är söndag. i jourtelefonen svarar karin. karin är snäll och lugn och säger att det är vanligt att passen blir stulna. dessvärre. jag hinner inte få något nytt så jag hinner med detta plan hem. men däremot är hon en positiv själ som tror på en hemfärd dagen efter. jag åker med eva till flygplatsen. anmäler mitt pass stulet hos polisen. bokar om resan hem. gråter lite och åker in till bangkok för att sova några timmar innan ambassaden öppnar. där får jag ett rosa pass med ett inte allt för smickrande foto av mig. jag fördriver sista timmarna i bangkok med att surfa, snacka med en skotte och handla upp mina pengar på tax free. sen sätter jag mig utmattad på planet. tio timmar från sverige.
7. mat. ett dygn senare än planerat landar jag på arlanda. rätt hungrig eftersom de hade missat mitt önskemål om vegetarisk mat och serverat mig ägg och ris till frukost efter att de till slut säkert hittat några överblivna rester. inte första gången detta händer. sluta ät kött för fan! linn möter mig på centralen. det var fint. äntligen hemma. i alla fall nästan. pustar ut lite. ställer in siktet på teoriprovet som jag redan innan resan planerat in att göra i stockholm. inga tider fanns i göteborg förrän i augusti.
8. teoriprovet. var jag påläst? nej. men ändå angelägen om att i alla fall ge det en chans och efter nitiskt studerande på kvällen och morgonen åker jag iväg för att skriva provet. avgiften var ändå betald och testproverna jag gjort hade gått bra. klarabergsviadukten 80. 30 minuter innan. blir skickad till fotoautomaten. kortet som ska pryda mitt körkort när det är kirrat tas. rätt missnöjd. men efter allt rycker jag på axlarna och går tillbaka till receptionen. hon ber om mitt pass. jag ger henne mitt rosa, tillfälliga pass. emergency passport som det heter på engelska. hon tittar på mig. "nej tyvärr. det här gäller inte" what? det är en bild på mig. min underskrift. svenska ambassaden har utfärdat det. jag kommer in och ut ur säkert 100 länder i världen med det. gäller det inte? nej. inte för att skriva teoriprov i sverige. nähä. "dina föräldrar kan komma och intyga att du är du" nej. det kan de inte. de bor i norrland. kan någon annan göra det? nej. ett vinrött pass, som tar cirka 1-2 veckor att få, gäller. jag åker till frankrike om en vecka. får jag avgiften tillbaka? nej. jag har tagit upp en plats för någon annan och måste alltså betala för det. tack och hej. ringer vägverket som inte har så mycket annat att tillägga, men som har ett hjärta och önskar mig lycka till och en trevlig resa till frankrike.
9. som ett brev på posten till den mest olycksdrabbade människan i min närhet kommer nu mensen. ibland har den inte någon som helst inverkan på mitt vardagliga liv. ibland är den outhärdlig och gör mig till ett kolli. gissa hur det var denna gången? alvedon. funkar inte. citodon. nix. två treo. inte det heller. två treo till. hepp. ligga på mage på ett dammigt golv på kungsholmen. nej. kräkas. nära, men jag klarade mig. gnällig, plågad och liten lämnar jag sedan anders och martin som var laddade till tänderna för ett fest på en ö som inte kommer i närheten av öarna jag sett den senaste månaden. kristoffer möter upp mig utanför åhlens. varnad. han ser lite skrämd ut. tänker säkert det värsta. med all rätt. tar med mig till sushi devil. även om jag just denna dagen inte behärskar pinnarna så smakar det bra med mat och sällskap. någonstans mellan 20:30 och 02:00 då jag somnar försvinner pinan. värktabletterna vs. kristoffers sällskap. men han hatar göteborg så det blir svårt att få honom att vara disponibel. jag hoppas det hela berodde på en sysselsättning som fick mig att tänka på annat. för min och hans skull.
10. som de tio budorden finns ewas tio olycksaliga tillfällen. eller var det bara nio? det beror på hur man ser det. men jag håller mitt tionde, misslyckade tillfälle för mig själv. för jag tar idag inte så hårt på det. här har pass försvunnit, bakterier gett mig nån konstig infektion, kvinnligheten skapat en högst otrevlig tillvaro och vägverket förstört mina framtidsplaner. vad gör det då att saker inte går som man kanske önskat, men ändå inte förväntat sig? inte mycket. det viktigaste är ändå att man inser att man lär sig något av allt som händer. oavsett om det är något negativt eller positivt. livet kallas det. och jag lever ju. det är fan gött. amen.

sen så har livet faktiskt inte varit ett enda långt helvete för mig den senaste månaden måste jag väl tillägga. jag tycker inte särskilt synd om mig själv heller.
snabba 10 bra saker den senaste månaden för att skapa jämnvikt.

1. resan i sin helhet.
2.filippinerna.
3. dykningen.
4.mitt sällskap.
5. naturen och spökdjuren.
6. linns leende på centralen.
7. mr big? mr dig? mr pig? (ja, jag har sett alldeles för mycket på satc)
8. annas hallon-persikopaj och sällskap
9. shopping, fika och snack i bästa martins samvaro.
10. kristoffer. redan nämnt. tål att nämnas igen. en riktigt bra kille. att han umgås med mig får jag väl se som ett privilegium eftersom han tycker om en person på 100.
11. båttur med ingemar. helt fantastiskt att se staden från vattnet. trots regn.
12. mellan två av mina finaste vänner i infravärmens hetta på balkongen i årsta mådde jag fint.
13. bilen tog oss från kungsholmen till lidingö till årsta till kungsholmen till värmdö till söder och säkert till flera ställen. ur miljöaspekt inte bra, men ändå så skönt att åka bil och lyssna på kent.
14. allt strul med skolan är löst och dessutom har jag fått pepp från oväntat håll. tack sa jag och torkade bort en glädjetår.
15. hemma i göteborg igen får jag bo hemma hos världens bästa jens som dessutom i skrivande stund just kommit hem med en goodie-bag till en arm ewa.
16. på torsdag åker jag igen. perpignan nästa och livet leker.
17. gött att det goda väger tyngre än det onda.


tack jens
till detta måste tilläggas att hela resan har gjorts med oh lauras skiva a song inside my head a demon in my bed som soundtrack, sjukt bra skiva om du frågar mig, samt editors an end has a start, ingen större besvikelse direkt. två klockrena skivor som ni allt kan unna er under sommaren. tillsammans med interpols our love to admire så har ni en fullgod och fläckfri skivsamling att njuta av när det regnar vilket det säkert kommer göra hela sommaren i sverige.
so long mina vänner. vi ses i augusti.

nu ska jag beratta slutet pa min och evas fina saga. slutet gott allting gott. eller hur var det nu egentligen? har sitter jag aterigen i bangkok och vandas bland alla svettiga backpackers som ar har for att finna sig sjalva. som om det vore helt utan en identitet som de helt plotsligt ska finna har. jag forstar inte. sjalv sitter jag har utan nagon som helst identitet pa riktigt. jag ar identitetslos de luxe. varfor? jo for att nagon annan verkar ha lagt beslag pa den. lagt beslag pa mitt pass. om ca tva timmar skulle jag ha tagit flight 906 till arlanda, stockholm. men icke. jag sitter pa khao san road ensam utan min basta reskamrat. eva aker hem ikvall, inget snack om saken. jag hade absolut inte velat att hon stannade kvar. eller jo, klart det hade varit trevligt med sallskap till ambassaden i morgon och pa flyget hem. men inte anda. vi har haft en sjukt bra resa och filippinerna var verkligen det basta! thailand ar egentligen bara jobbigt nu. koh tao var for mycket. tack och lov for poolen och ett par halvbra dyk. nu kommer jag endast inta vatten och diet coke resten av tiden har for ater jag nagot far jag formodligen matforgiftning med min tur. har tagit in pa ett mindre sunkigt rum an vanligt har pa khao san. fick erbjudandet av en svensk, svinpackad kille att dela rum med honom nar jag kom. "tack men nej tack" da borjade han beratta om nan snygg blondin med silikonpattar som var sa snygg att han fick fontanorgasm. ey! ser jag ut som nan som vill veta vad som forsiggar i hans byxor och varfor? finns det en anledning till att jag och eva konstans undvikit svenskar har? tva valium ikvall och i morgon klocka 08:00 ska jag hanga pa laset pa svenska ambassaden. snipp snapp snut sa var resan (snart) slut!

blogga från jobbet är strikt förbjudet. jag är på jobbet. klockan ringde 05:45. jag skulle visst öppna butiken idag. det är rätt lugnt på söndagar. för lugnt. några som hämtar ut sina vinster. några som tjuvläser tidningarna. några som ska förpesta sina och andras lungor med budgetcigg. och så har vi de som vill få lite spänning i vardagen "en triss tack... med vinst" ah, det gamla skämtet. det slutade vara roligt innan jag ens hört det första gången. varför? förstår kunderna inte att det är världens mest slitna skämt om man jobbar i en spelbutik. vad hände med att vara innovativ? jaja. kanske är det upp till mig att komma med ett nyskapande svar. kommer du på nåt klockrent kan du väl säga till?! om 40 minuter slipper jag i alla fall var ensam här. eller slipper och slipper. det innebär mer att jag måste låtsas att jag arbetar istället för att slösurfa. för idag gör jag allt som strider emot arbetsmoralen. jag är lat. jag utnämner mig härmed till maxis största slacker.

jag var förövrigt för första gången otrevlig mot en kund. "kunden har alltid rätt"-principen tillämpas icke idag. han förtjänade det.

4-3-2-1
snart åker jag. helt ofattbart vad snabbt tiden har gått den senaste månaden. hur trodde jag ens att jag skulle hinna klämma in en paris-resa?! hur som helst så är det fullt ös här i svartedalen ikväll. håller på att städa bort min personliga prägel(som i och för sig inte hunnit bli så omfattande än) från min lägenhet. i två månader kommer en söt tös från kiruna att bo i min lägenhet. perfekt tycker jag. eventuellt kan det bli längre för jag har funderingar på att lämna göteborg fram till årsskiftet. det är något som jag ska fundera över när jag är på andra sidan jorden. just nu känns det som ett bra alternativ i alla fall.
packa är helt klart det värsta med att resa. jag vet aldrig vad jag ska ta med mig. på något sätt var det enklare att packa för fyra månader i asien än vad det är för tre veckor. huvudsaken bör ju vara att jag får med mig pass, biljetter, dykcert och visa-kort. känns inte ett dugg vemodigt att åka iväg. finns knappt något jag kommer att sakna om jag nu bortser från vissa människor. nej, det här kan vara det bästa som kommer att hända i år. word!
sara hade skickat blomsterbud till mig i lördags, men jag var ju inte hemma. det var otroligt frustrerande när jag fick veta det. hur fint som helst ju. jag blev tvungen att fälla en tår för den fina gesten. även om jag nu aldrig fick några blommor så är det ju ändå tanken som räknas. förra veckan damp en skiva ner i brevlådan från kristoffer, helt utan anledning. var övertygad om att han skulle försöka indoktrinera mig att lyssna på silverchair återigen. men han skickade en shout out louds-ep. sweet. blombud och paket på posten is the shit! så i morgon är det jag som skickar iväg ett litet paket till min brorsdotter. man blir ju så glad!
nu ska jag fortsätta att städa, plugga, packa och drömma om hajar. hepp!

puss på födelsedagen kini

återigen en galen helg i kalmar. men precis lika fin som förväntat. seg som få var jag efter två dagars öldrickande i bagaget. kanske lika bra det, inte lika många galna upptåg som vanligt. kin är numera lika gammal som jag. det känns tryggt. annars var allt som vanligt när man hänger med huffe-hustlas. bilderna nedan talar för sig själva.

"inte utan min öl!"

ida var åxå på besök. det tyckte jag var förträffligt!

the original hultsfred-crew. i love you! <3

en helg i kalmar är bra för själen. även om jag nog vågar påstå att utelivet där inte är det mest stimulerande. men mina vänner gav mig en riktig glädjeinjektion. tack som fan för det. ni fattar inte ens hur mycket bättre ni fått mig att må. ni är sjuka i huvudet. utan att för den skull mena något illa alls. en del av er har jag inte sett på ett år. men det spelar ingen roll för allt är som vanligt ändå. alltså a l l t var verkligen precis som vanligt. t.o.m den gamla hulstfreds-crushen. fast med viss modifikation. inte ett öga var torrt när jag lämnade östkusten 05:43 i morse. inte ett öga var öppet heller. svintrött. och med bakiskäksflott rinnande i venerna och ett glädjekonto på plus. finaste vännerna. jag hoppas vi kan göra om det snart igen. trots att ni sprider ut er över hela världen i höst.

tack för den fina helgen gumman <3

återvinning

"...smärtan som är det enda äkta i mitt liv nu jag vill ge dig lite av det onda ville att du skulle känna det jag kände men jag kunde inte det gick inte nu vill jag bara ge dig ord som kanske kan få dig att förstå varför jag stod stilla när du började gå jag väntade på att vi skulle gå tillsammans du och jag för du hade så mycket av mig inom dig och behövde dig för att leva ty jag har lagt mitt liv i dina händer jag hoppades kanske för länge men jag hoppades på att se dig komma tillbaka för att du sa en gång vi hör ihop du och jag vi hör ihop för alltid och ingen kommer någonsin att älska dig som jag gör glöm aldrig det..."