äntligen.

en helt vanlig konversation i vårt hem.
ida: kan du rida?
ewa: jag kan... öööh...
gapskratt i tio minuter.

man måste ha kaos inom sig för att vara en dansande stjärna.
lite redigerat men sant så sant.
ny vecka.
totalt outvilad.
sjukt nöjd.
så jag får väl passa på att tacka alla som har bidragit till den lyckade helgen.
en elektrisk helg med smak av sötma.

Svartklubb

Techo kvällen t ära

igår lärde systrarna riklund mig att mobilblogga.
är det de eller jag som jobbar med teknik?
hur som helst, det tänker jag fortsätta med.
men eftersom förutsättningarna för redigering
är lite annorlunda kommer mina bokstäver att
bli större när jag mobilbloggar.
inte hela världen kanske.
fast det stör mig.
jag har en förkärlek till liten text.
och till glen hansard.
jag bjuder på en låt till fredagsölen.
håll till godo:

Den enda jag behöver.

Jag letar superlativ. Men jag hittar inga. Den bästa konserten någonsin. Swell Season är himmelriket.

jag föddes med en vagina mellan benen.
alltså är jag oteknisk.
mina kollegor med snoppar får hellre svara på frågor om teknik medan jag sitter här mest som en skyltdocka.
nog om det.
jag tänker länka till en sjukt bra remix med en skitbra video.
en tjej jag varit kär i under min tonårstid tillsammans med sveriges bästa elektroniska band.

jag har nästan spytt på bandet för att deras intervju hamnade mellan magsjuka och separation, 

men innan dagen blivit i morgon har jag min artikel kvar och nu är jag helsåld på "ways to dance".
myspace.com/kitemalmo
det krävdes fyra koppar kaffe och en halv dosa snus.

bye bye baby.
om ingen sätter stopp för min gränslösa spontanitet så kommer jag vara arbetslös och ute ur landet inom några dagar.
jag är trött.
trygghet har aldrig varit min melodi.
pass upp världen.
jag kanske flyr igen.

I've been looking for a guide to come and take me by the hand.
igår fest.
dagen innan after work.
idag bara en jävla massa ångest över att jag har kramp.
skrivkramp.
både här och rent professionellt.
här var ju egentligen oviktigt.
men på proffsnivå.
kramp.
krampare.
krampast.
en liter kaffe till så får vi se vad som händer under nattens timmar.

återigen har jag haft en bloggsvacka.
att vara eller inte vara.
eller så handlar det om tid och internettillgänglighet.
jag sitter på ett av mina jobb och ska om 40 minuter stänga den här butiken själv för första gången. alltid lika obehagligt att stänga tycker jag. sist jag stängde så kunde jag knappt sova på natten. och vissa får för sig att kalla mig oansvarig.
förutom jobb sex dagar i veckan har jag sökt boende, fightats med mitt gamla jobb, varit i göteborg och undersökt hjärtat och haft underbara stunder med j.
dagarna går läskigt snabbt.
jobbet är mer än bra.
kollegorna är många, olika, men alla med härliga personligheter.
boendet är fortfarande hos j. men alldeles fantastiskt bra.
hjärtat är helt.
jag mår galet bra.
trots att jag har zero kronor på kontot.
men jag tycker att det är sjukt tråkigt att blogga just nu.
jag har liksom inget att klaga på.
stolarna på jobbet är inte ergonomiska nog för att sitta här och blogga heller.
där fick jag klaga lite.
i morgon ska jag på visning söder om söder.
sen jobba.
sen börjar min endagars helg.
nu sista halvtimmen.
sen första ölen.

hej då.
dagens ledmotiv.
nu är det en ny tid, en ny strid.
jag kommer att sakna och jubla på samma gång.
Luleå är inte världens roligaste stad, men mina kollegor däremot är de bästa någonsin.
jag lämnar kronan, massa media och ljudbang med sorg i hjärtat.
jag lämnar Luleå med glädje.
jag lämnar min lägenhet med ett stort hål i själen.
jag lämnar vintermörkret åt de som stannar.
hej då Luleå.
hej hej Stockholm.
bostadslös fortfarande.
panik.
arbetslös hinner jag inte vara.
underbart.
på måndag hittar ni mig i någon av stockholms mac-butiker.
tills dess ska jag äta mammas mat, kramas med barnen och packa om för det nya livet.
ny tid. ny strid.

och ett stort grattis till en av mina absolut bästa vänner som i natt fick en underbart vacker dotter.
du kommer att bli världens bästa mamma.

jag fick ett jobb i stockholm dårå.
så redan i helgen tar jag min kappsäck till en ny hemstad.
men hem har jag dessvärre inte så vid minsta lilla lägenhetstipset så är det mig och bara mig som ni ska ringa.
jag är nästan desperat, jävligt kräsen, men glad för det mesta.
jag är sjukt glad för mitt jobb och känner mig otroligt nöjd.
jag har gjort karriärsbyte, men dock inte gått ner särskilt mycket i lön så det känns verkligen inte som ett nedköp.
att jag dessutom får vara social äntligen och dessutom bo nära världens snyggaste kille betalar sig också bra.
men jag upprepar:
jag är desperat.
och ni vet ju att jag är trevlig, snygg och bakar goda kladdkakor.
bara det borde räcka till en lägga i vasastan.
(som inte är som china town i huvudstaden)
kommer jag att överleva sveriges största stad?
kommer jag att hänga på stureplan även utanför arbetstid?
kommer jag att få pendla från södertälje med pepparsprayen i den hårt knutna näven?
fortsättning följer.

veckans rus-känsla.

sjukt jävla bra låt.
som en power walk på memory lane.

jag hade tänkt tillägna detta inlägg till nåt så okonstlat som salt.
fast egentligen inte riktigt så torftigt som det gamla hederliga saltkaret på matbordet.
havssalt.
jag är som besatt.
jag äter det gärna i allt. till allt. på allt.
havssaltsmör.
havssaltchoklad.
havssalttoppat bröd.
havssalt på vegburgarna.
havssalt på salladen.
och så vidare. och så vidare.
jag funderar på hur det skulle vara med havssalt i kladdkakan nu.
det tror jag att jag ska testa.
kanske redan ikväll.
kort och gott så är havssalt the shit.

och för övrigt så kommer jag att flytta om mindre än två veckor.
kanske till frankrike så jag får bo nära île de ré och deras havssalt.
men mest troligt till huvudstaden.
precis som jag ville för ganska exakt tio år sedan.

stök. bök. höök.
helgen var den bästa någonsin och jag har fan inte gråtit så mycket på länge.
först grät jag för att jag såg den vackraste konserten på länge mellan de bästa killarna.
sigur ros var magiskt och precis så fantastiskt som jag väntat mig.
en liten tår kom när jag stod där mellan mina j-pojkar och hade det helt fantastiskt.
sen så hamnade jag på kant med kärleken i stressen, fyllan och kampen att vara alls till lags.
då grät jag för att jag var full, sårad och stressad.
sen när det var löst tack vare finaste tjejen kin så grät jag på håkans konsert för att jag saknat mina vänner så det gjort ont och nu fick vara nära, men bara för en kort stund.
böl böl böl.
sen åkte jag och j buss till stockholm igår i sex timmar och han tvingades att se på satc-filmen med mig.
jag grät flera gånger.
till satc!
mest för att jag återigen påmindes om hur jävla mycket jag saknar mina vänner.
väl i huvudstaden.
grät helt oprovocerat för att jag är så förbannat kär i killen som är detsamma i mig.
galet bra tajming.
så mitt bland allt festivalstök och kärleksbök så hittade jag tillbaka till känslo-ewa igen.
tårar av äkta känslor.
jag älskar er så jävla mycket så jag blir alldeles matt när jag tänker på er.
vänner.
och angående höök då.
jag fick spela polis idag.
fast bara med min röst.
jag är mao tv-kändis snart.
tss.
och idag har jag sökt tre jobb.
jobbar på att få j att inse att han vill resa och inte plugga.
fast egentligen så vill jag ju såklart att han ska bli klar.
men först kanske han måste ut och se världen lite mera.
tycker jag då.
jag ska försöka att vara en stöttande flickvän som inte provocerar fram ett beslut som gynnar mitt resberoende.
svårt.
j.
kom igen.
vi åker iväg en sväng.

jag är värdelös på att blogga när allt känns helt jävla fantastiskt.
precis som nu.
helt jävla fantastiskt.
trots att jag är tillbaka i ett regnigt luleå med tonvis av arbetsuppgifter att bita i.
nam nam.
tog nattåget ner till stockholm i fredags.
galet tyckte jag.
men idag är jag sjukt nöjd över mitt omogna och spontana beslut.
återigen en helt jävla fantastisk helg.
helt jävla fantastisk.
j. nöp mig i armen i lördags.
det gjorde ont.
det betyder ju helt enkelt att det inte var det som det kändes som.
en helt jävla fantastisk dröm.
helt jävla fantastisk.

idag är det en sån där dag när jag vill frakta upp alla de bästa till mig.
jag pratar om vänner.
sånna som man alltid vet att de finns där.
sånna som man alltid kan vara sig själv med.
sånna som jag alltid finns för.
sånna som jag aldrig får bo nära.
i norrbotten har jag fina, underbara och genuina vänner.
nya vänner.
dessa ska man absolut inte underskatta.
de finns också där.
när det krisar.
och när det finns glädje att dela.
men de gamla, de som varit med, de som alltid kommer att finnas där.
utan tvekan.
de finns över allt men inte här.
stockholm.
göteborg.
filippinerna.
norge.
sveg.
eskilstuna.
östersund.
men inte här.
det är grått i luleå idag och jag är fruktansvärt trött hela dagarna.
jag tror att det är anledningen till att jag saknar så fruktansvärt mycket.
men jag tror också att min trötthet beror på just saknad.
varje dag så tänker jag på de som finns nära, men långt borta.
så jag tror jag ska göra en turnéplan så jag kan vakna utvilad.
somna lycklig.
bidrag till turnén kan ni såklart göra.
för som radioproducent är man knappast tät.
jag kommer så fort jag kan.
till dig.
dig.
och dig.
och vet ni, ni är alltid välkommen till mig.

idag skulle jag vara på jobbet vid 07-07.30 planerade jag.
klockan 09.55 vaknade jag med telefonen i handen.
idag ska jag köpa en till väckarklocka som jag ska kedja fast i andra änden av rummet.
får finbesök från huvudstaden idag.
min första besökare.
det är lyx.
men nu är det hårt arbete som gäller.
tur att jag ligger bra till med veckans program.
funderar på vad som gör mig totalt värdelös på att stiga upp.
jag brukade ju vara alla föräldrars mardröm på helgerna.
alla vänners också för den delen.
"vakna! jag vill leka."
idag, några år senare, overslept deluxe.
snark.

telia är ett skämt.
jag har peppat som fan för 11 juli.
nu känner jag mig som telia-kund som en använd spypåse.